Solvning, uppknytning & skedning



Jag fascineras ständigt över hur känsliga en människas olika sinnen kan vara. I dag när jag satt och arbetade i vävstolen, så kände jag hur garnet kändes annorlunda mot slutet av dagen än vad det gjorde på förmiddagen. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som var skillnaden, men det var en skillnad. Svaret kom när jag stod och väntade på pendeltåget hem. En ordentlig åskskur drog in, och det jag troligtvis hade upplevt som en skillnad måste ha haft att göra med förändringar i luftfuktigheten.Att arbeta med levande naturmaterial är verkligen fascinerande!

Jag började dagen med en av de mest pilliga momenten i en vävuppsättning - solvningen. Solven är de vita nylonöglorna som hänger mellan två käppar mitt i vävstolen. Det här kallas för "skaft" på vävspråk. Man kan ha allt från två till...ja, hur många som helst egentligen. Varptrådarna träs genom ett mindre hål mitt på solven, det påminner lite om ett nålsöga. Det som gör det här momentet pilligt och som gör att det kan uppfattas som svårt och krångligt är dels att trådarna måste träs i rätt ordning genom solven. Det är viktigt att trådarna inte korsas. Sen är det också viktigt att hålla reda på enligt vilket mönster man ska solva. I början av mitt bloggande skrev jag lite om att jag ändrat mig från en fiskbenskypert till en 2/2-kypert. Det betyder att solvningen i mitt fall går ut på att jag först trär en tråd genom ett solv på det första skaftet, längst bak i vävstolen (förvirrande nog sitter skaft ett längst fram i vävstolen om man väver i  bland annat USA, men det är inget vi behöver oroa oss för i den här förklaringen). Efter det följer en tråd på skaft två, sedan tre och till sist fyra. Det är hela sekvensen. Detta upprepas sedan, över hela vävens bredd, i mitt fall över 848 trådar. Detta kallas "rak solvning" på vävspråk, och är den enklaste formen av solvning att hålla reda på. Sekvensen kan sedan bli i princip hur lång och komplicerad som helst, och i kombination med att en vävstol kan ha oerhört många skaft kan det bli precis hur komplicerat som helst. Tänk bara att försöka hålla en sekvens som 1, 3, 2, 4, 6, 4, 3, 5, 4, 1, 3, 2, 5, 4, 6, 3, 6, 4, 7, 6, 5, 7, 5, 4, 3, 2, 4, 1,& 8 i huvudet, och sedan försöka upprepa den om och om igen...

När man läser i olika vävböcker får man ofta veta att saker och ting ska ske i en väldigt specifik ordning när man sätter upp en väv. Det brukar sluta med att man ska sitta inuti vävstolen och knyta upp tramporna. Har man som jag en lite halvdålig rygg, så kan det vara en god idé att se över det här flödet och kanske göra saker i en annan ordning.
När jag är färdig med solvningen så gör jag den så kallade "uppknytningen", vilket är själva programmeringen av vävstolen och som ofta kommer sist av allt i olika vävböcker. Det här momentet innebär att man kopplar ihop de olika skaften med lattor, käppar som sitter mellan skaften och tramporna, och sen vidare till tramporna. Genom att knyta olika skaft till olika lattor/trampor så kan man programmera vävstolen till att höja eller sänka vissa skaft när man trampar på en viss trampa.

Min väv, i 2/2-kypert, kräver fyra skaft och fyra trampor. Ovanför den runda tygbommen på bilden ovan kan man se långa och korta lattor, vilka fyller lite olika funktioner. De långa lattorna höjer skaften, medan de korta lattorna sänker skaften. Man kan också se lite av hur de olika lattorna är kopplade ner till tramporna, som sticker fram längst ner i bild.

Nere vid tramporna så kopplas allt ihop via metallringar och -stänger som sitter fast i tramporna.

När uppknytningen är klar så är det dags att skeda. Skeden är den kamliknande anordning som sitter i slagbommen på vävstolen, och som håller isär varptrådarna till den täthet man önskar att väven ska ha.
Här återkommer det pilliga momentet från solvningen, eftersom det gäller att inte råka korsa trådarna mellan solven och skeden och man får heller inte missa något av de så kallade "rör" (mellanrum) som finns i skeden. Då uppstår en rand i tyget, som i vissa fall kan vara svår eller till och med omöjlig att får bort sen.

När jag trätt igenom en grupp trådar genom skeden så låser jag dem med hjälp av vanliga påsklämmor. Det går alldeles utmärkt att göra en knut också, men jag upplever att knutar inte alltid är bästa vän med entrådiga garner, vilket är vad jag jobbar med i den här väven. Så därför använder jag påsklämmor istället.

I morgon är det dags för framknytning och sedan kan jag börja väva! Spännande!

/ Stefan

Kommentera gärna: