Ibland går tiden bara så väldigt fort. Plötsligt var mitt tyg färdigt, och min kursverksamhet drog igång och därmed försvann också tiden till att blogga.

Jag vävde ner tyget måndag 22 juli. Efter det tog jag hem tyget och gjorde den beredning jag alltid gör på alla mina tyger som jag väver: Jag började med att fästa alla trådar, sedan stampade jag tyget lätt hemma i badkaret, centrifugerade det hela och sedan pressade jag det med strykjärn. Det är en ganska omfattande process att efterbehandla ett tyg efter att det kommit ut ur vävstolen, men det är nödvändigt - tyget är inte färdigt att användas förrän det är tvättat. Innan det är det egentligen bara en samling trådar som ligger intill varandra, men i och med tvätten så kryper hela väven ihop och bildar ett sammanhållande tyg.

Några dagar efter att jag hade klippt ned tyget och blivit klar med det så reste jag till Gotland för att undervisa på Stick- och Spinnstämman på Goltlands folkhögskola i Hemse. Tyget fick följa med och blev fotograferat på en vacker strand i Bläse.

Nu sätter höstsäsongen igång, med kursverksamhet och mycket annat spännande. Jag kommer troligtvis inte ha så mycket tid att blogga, men om andan faller på och det finns tid kommer det kanske något inlägg då och då. Vi får se. Hoppas att vi ses!

/ Stefan

Läs hela inlägget »

"Du måste lära dig tålamod!". Det är dagar som denna som jag är glad att jag växte upp bland människor som lärde mig tålamod. Att ha tålamod med ett hantverk är något jag tror man kan öva upp, det är inte nödvändigtvis något som kommer av sig självt. Kanske är det så att man som person har förutsättningar för mer eller mindre tålamod med olika saker, men jag tror absolut att man kan öva sig i det, som med allt annat.

Att arbeta med entrådigt garn i varpen är något jag älskar och mer än gärna gör. Ibland är det dock mindre roligt, som när varptrådarna bestämmer sig för att börja gå av. När jag var ny inom vävning trodde jag att om en varptråd gick av så var det kört. Nu har jag lärt mig att så är det verkligen inte. Det går att göra väldigt snygga lagningar som man aldrig kommer kunna se i efterhand. Däremot kan det vara väldigt frustrerande och sinka en i vävningen, men det är ju en annan fråga.

Varje gång vi tar i fibrerna, garnet eller textilen, så ändras den. Det här kan vara till vår fördel eller nackdel. När man arbetar med entrådiga garner så är det väldigt lätt hänt att man råkar låta snodden "rinna ut" ur tråden. Snodden är det man tillför med en spinnrock, och det är det som håller ihop fibrerna till en tråd. Om man håller ett entrådigt garn i handen och släpper ena änden, så kommer man kunna se hur den tråden börjar snurra upp sig. Om den får fortsätta göra det så kommer den till slut gå av.
Läs hela inlägget »




Det finns flera olika spännande moment i vävning. Ett av dem är när man väl ska börja väva efter att man spenderat all denna tid med att sätta upp väven. Det är egentligen först i det här läget som man har chans att se misstag som man kan ha gjort tidigare. Även om man är väldigt noggrann med solvningen, om man kontrollerar allt flera gånger om och kontrollräknar i skedningen och allt - så kan små fel ändå smyga sig in.

Därför är det alltid extra spännande att börja väva och se om det blivit något fel eller inte. Det kan vara att man solvat fel, korsat trådar mellan solven eller skeden eller råkat hoppa över ett rör i skeden. Mycket kan gå fel. De värsta felen är när man gjort ett fel och sedan fortsatt på ett sätt som gör att resten av den sidan blivit fel också. Om man till exempel som jag ska solva 1-2-3-4 och så har man råkat solva 1-3-4-1 och sedan fortsatt med 2-3-4-1 etc. Då blir ju hela den sidan av väven förskjuten motför den andra och det enda som återstår att göra då är att dra ur trådarna ur solven fram till felet och göra om allt. Har man däremot råkat solva 1-2-2-4 så kan man ganska enkelt lösa det genom att klippa upp solven och knyta ett solv för hand på rätt skaft, så att man slipper trassla med alla trådar. Vävning är ganska tidskrävande som det är, och att göra det ännu långsammare än vad det redan är är ju inte speciellt effektivt - speciellt inte om man sedan vill sälja sitt tyg.

Men - innan man kan börja väva så måste man "knyta fram". Efter att man dragit på, solvat och sedan skedat så måste man koppla ihop varpen med den käpp som är kopplad till vävstolens tygbom, framtill i vävstolen. Tygbommen är den runda bom som, på samma sätt som varpbommen baktill i vävstolen, har ett stort spärrjhul som man kan vrida på. Genom att koppla varpens båda ändar till varp- och tygbom så kan man alltså spänna varpen i vävstolen, vilket behövs för att man ska kunna väva.
Det traditionella sättet att göra det här på är att helt enkelt ta sektioner av varpen och knyta dem runt "framknytningskäppen", som den käpp som är kopplad till garnbommen kallas. Jag gör på ett annat sätt, av ett par olika anledningar: 

• När man knyter sektioner på det traditionella sättet, så är det svårt att få en jämn spänning över hela varpens bredd. Det här är viktigt eftersom om varptrådarna är olika hårt spända så kommer väven att bli sned, vilket man ju kanske inte alltid vill.
• När man knyter runt framknytningskäppen så går det åt en del av varpen, som försvinner i knuten så att säga. Det finns andra sätt att göra det här på som sparar varp, och efter att man lagt så mycket tid på att sätta upp väven vill man ju kunna väva så långt som möjligt av varpen. Har man dessutom ett dyrt garn i varpen finns det ju också ekonomiska skäl att spara på varpen.

Det sättet jag använder mig av börjar med att man knyter en knut om sektioner av varpen. I mitt fall valde jag att räkna 16 trådar per sektion, men det är inte jättenoga att det är exakt samma antal trådar i varje grupp.

Läs hela inlägget »


Jag fascineras ständigt över hur känsliga en människas olika sinnen kan vara. I dag när jag satt och arbetade i vävstolen, så kände jag hur garnet kändes annorlunda mot slutet av dagen än vad det gjorde på förmiddagen. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som var skillnaden, men det var en skillnad. Svaret kom när jag stod och väntade på pendeltåget hem. En ordentlig åskskur drog in, och det jag troligtvis hade upplevt som en skillnad måste ha haft att göra med förändringar i luftfuktigheten.Att arbeta med levande naturmaterial är verkligen fascinerande!

Jag började dagen med en av de mest pilliga momenten i en vävuppsättning - solvningen. Solven är de vita nylonöglorna som hänger mellan två käppar mitt i vävstolen. Det här kallas för "skaft" på vävspråk. Man kan ha allt från två till...ja, hur många som helst egentligen. Varptrådarna träs genom ett mindre hål mitt på solven, det påminner lite om ett nålsöga. Det som gör det här momentet pilligt och som gör att det kan uppfattas som svårt och krångligt är dels att trådarna måste träs i rätt ordning genom solven. Det är viktigt att trådarna inte korsas. Sen är det också viktigt att hålla reda på enligt vilket mönster man ska solva. I början av mitt bloggande skrev jag lite om att jag ändrat mig från en fiskbenskypert till en 2/2-kypert. Det betyder att solvningen i mitt fall går ut på att jag först trär en tråd genom ett solv på det första skaftet, längst bak i vävstolen (förvirrande nog sitter skaft ett längst fram i vävstolen om man väver i  bland annat USA, men det är inget vi behöver oroa oss för i den här förklaringen). Efter det följer en tråd på skaft två, sedan tre och till sist fyra. Det är hela sekvensen. Detta upprepas sedan, över hela vävens bredd, i mitt fall över 848 trådar. Detta kallas "rak solvning" på vävspråk, och är den enklaste formen av solvning att hålla reda på. Sekvensen kan sedan bli i princip hur lång och komplicerad som helst, och i kombination med att en vävstol kan ha oerhört många skaft kan det bli precis hur komplicerat som helst. Tänk bara att försöka hålla en sekvens som 1, 3, 2, 4, 6, 4, 3, 5, 4, 1, 3, 2, 5, 4, 6, 3, 6, 4, 7, 6, 5, 7, 5, 4, 3, 2, 4, 1,& 8 i huvudet, och sedan försöka upprepa den om och om igen...

När man läser i olika vävböcker får man ofta veta att saker och ting ska ske i en väldigt specifik ordning när man sätter upp en väv. Det brukar sluta med att man ska sitta inuti vävstolen och knyta upp tramporna. Har man som jag en lite halvdålig rygg, så kan det vara en god idé att se över det här flödet och kanske göra saker i en annan ordning.
När jag är färdig med solvningen så gör jag den så kallade "uppknytningen", vilket är själva programmeringen av vävstolen och som ofta kommer sist av allt i olika vävböcker. Det här momentet innebär att man kopplar ihop de olika skaften med lattor, käppar som sitter mellan skaften och tramporna, och sen vidare till tramporna. Genom att knyta olika skaft till olika lattor/trampor så kan man programmera vävstolen till att höja eller sänka vissa skaft när man trampar på en viss trampa.
Läs hela inlägget »



I dag satt jag i utställningen och jobbade hela dagen. Några trevliga besökare kom förbi och frågade saker och ville att jag skulle förklara olika moment i vävningen, vilket ju var väldigt kul.

Pådragning är det moment när man lindar upp varptrådarna på den så kallade "varpbommen", som ni kan se till höger i bilden på vävstolen. Det är den runda bom som är längst bak i vävstolen, och som man kan vrida runt med hjälp av spärrhjulet längst bak (till höger i bild).

När man ska dra på en varp så finns det ett antal olika tillvägagångssätt. Man kan ta hjälp av en person till, som håller i varpen och sträcker den så att den lindas på med jämn spänning på varpbommen. Det som kan vara lite knepigt är att få en jämn spänning över hela längden på varpen. Det är inte nödvändigtvis så att varpen måste vara så väldigt hårt pådragen, men den behöver vara jämnt pådragen. Men efter många meter blir händerna och armarna lätt trötta och det är lätt hänt att man håller lite snett eller halkar lite i greppet.
Jag använder en metod där jag drar på ensam, utan hjälpreda. Detta av en rad olika orsaker - främst att jag i och med det inte har någon annan än mig själv att skylla om det går tokigt, men också för att de tyngder som jag använder för pådragningen ger en jämn pådragning med samma motstånd oavsett längd på varpen och oavsett om jag behöver gå och ta paus mitt i.

Genom att låta varpen löpa från bak i vävstolen och sedan över och runt bröstbommen, runt knäbommen och under fotbommen så kan jag ge varpen gott om plats att breda ut sig till den bredd den ska ha när den sedan går genom skeden. Jag använder en vädringsställning som så kallad "pådragningsknekt". Ungefär där pilen pekar hänger det tunga lod, som sträcker ut varpen och ger det motstånd som krävs för att kunna dra på den på ett bra sätt.

Läs hela inlägget »



Att hinna med allt man vill är en konst.


Jag kommer under utställningens gång försöka uppdatera mitt schema för arbetet i utställningen här på bloggen. Ibland halkar jag lite efter, som i dag. Det är redan måndag kväll, och jag har inte kunnat vara i utställningen i dag.


Övriga veckan finns jag på plats följande dagar och tider:

Tisdag 18/6, 10-17 (lunch ca. 12-13)
Onsdag 19/6, 10-17 (lunch ca. 12-13)
Torsdag 20/6, 10-17 (lunch ca. 12-13)

Dagens bild är tre kuddar som jag vävt i en teknik som kallas "plattväv" eller "munkabälte".

/ Stefan

Läs hela inlägget »



Då var det så äntligen dags för invigning!
Med pompa och ståt invigde Kultur- och fritidsnämndens ordförande Mattias Peterson utställningen, och arbetet är således nu igång.



För min del börjar dock utställningen med några dagars arbete på annat håll. Först med möten i Hälsingland och efter det väntar en helgs undervisning i både spinning och vävning på Stickfest på Öland, som arrangeras av Ullcentrum. Ullcentrum är en av våra största aktörer på den svenska ullscenen. De är baserade på Öland, där man samlar in ca. 30 ton ull per år, dels på Öland men också i Kalmar-regionen. Detta spinns sedan till garn som dels säljs i butik men också i form av stickade plagg. Stickhelg på Öland arrangeras sedan några år tillbaka och lockar ganska många deltagare varje sommar. Jag undervisar i år i spinning, både för nybörjare och mer avancerade samt vävning i grindvävstol - en vävstolstyp som kommer finnas tillgänglig att prova under utställningen i Kungsängen i sommar, tack vare ett generöst lån från Gudruns Ullbod i Enköping.

/ Stefan

Läs hela inlägget »

En väv består av två (eller fler) korsade trådsystem - varp och inslag. Varpen är det trådsystem som löper genom vävstolen och som man kan säga utgör tygets ryggrad.

När man varpar så mäter man upp dessa trådar, så att de alla är exakt lika långa och ligger parallellt med varandra. Man vill inte att de korsas längs vägen!
I mitt fall har jag valt att varpa 10 meter och jag har varpat en randig varp. Ibland när man ska varpa randigt, så kan det ibland vara en god idé att varpa färgerna mer eller mindre separat. Min färg har fyra färger, och jag valde att varpa dem två och två. Det resulterade i två mörkare varpflätor och två ljusare. När man ska väva breda vävar så är det bra att dela upp varpen i flera mindre sektioner, så att man minimerar risken för ojämnheter vid pådragningen.

När man varpar så är det viktigt att man gör ett s.k. "skäl". Det här är ett ställe där man lägger trådarna ömsom över och ömsom under en serie pinnar, så att de ligger korsade, vilket gör att man sen kan plocka trådarna i exakt den ordning som man varpade dem.

När man varpat klart är det dags för förskedning. När man förskedar så trär man trådarna genom "skeden" - den kamliknande del som hjälper till att hålla trådarna på plats. Vävskedar finns i olika tätheter, till exempel 40/10, vilket betyder att det finns 40 stycken "rör" (mellanrum) på 10 cm. Trär man då en tråd i varje rör så ger alltså en sådan sked fyra trådar per centimeter.
 

Läs hela inlägget »



En vävstol består av ganska många delar. De är dessutom rätt tunga. En väldigt varm och solig dag var kanske inte den bästa dagen att ägna åt just flytt av vävstol, men det fanns bara den dagen så det var inget att välja på.

Under utställningen i Kungsängen i sommar kommer jag att väva på min lilla Öxabäckvävstol, den har 100 cm vävbredd och 10 skaft/trampor. Den har tidigare stått på HV - Handarbetets Vänner, på Djurgården i Stockholm och letade sig så småningom hem till mig. Den har nu stått undanplockad i nästan ett år, då jag uppgraderade den till en annan Öxabäckvävstol, med 125 cm vävbredd och 12 skaft/trampor, men det är en väldigt trevlig liten vävstol och jag väver väldigt gärna på den! 

Öxabäckvävstolen kallas ofta vävstolarnas Rolls Royce. Den ritades av den kända svenska väverskan Ulla Cyrus-Zetterström redan på 30-talet och är verkligen ett fantastiskt arbetsredskap! Vävstolen är utrustad med så kallad "kontramarsch", vilket är ett smart sätt att hantera hur skaften (de som styr vilka trådar som höjs och sänks) rör sig. I det äldre systemet med trissor, där skaften balanserar mot varandra så kan det lätt uppstå obalans, medan skaften i en kontramarsch rör sig helt oberoende av varandra. Detta ger ett bra skäl (den öppning som man väver i) som är pålitligt och enkelt att arbeta med.

Efter att ha burit ned vävstolsdelarna för trapporna (vi bor på tredje våningen utan hiss och med spiraltrappor) så mötte en vän upp och jag fick hjälp att köra över vävstolen till Kungsängen. Väl där så bar vi in den och jag började sätta ihop den. Att sätta ihop en vävstol ensam kan vara lite av en brottningsmatch, men jag gick segrande ur denna och vävstolen står nu på plats i Konsthallen på Kulturhuset i Kungsängen.
 

Läs hela inlägget »





Ibland blir inte allt som man har tänkt sig. Jag har ofta tänkt att skillnaden mellan att klara sig bra och inte ligger i hur väl man kan hänga med i svängarna, när man plötsligt inser att man nog kanske skulle gjort något annat istället.

Det här låter kanske mer dramatiskt än vad det egentligen är. Men jag har reviderat min idé om att väva just fiskben under sommarens utställning, och är nu istället inne på att väva ett tyg i "vanlig" kypert. Vad menar jag då med "vanlig" kypert? Jo, jag menar en bindning som är liksidig - den har alltså ingen tydlig avig- och rätsida, och den består av trådar som går över/under två trådar i taget. Det här kallas ibland "batavia" i vävsammanhang, men kan också kallas "2/2-kypert" och även bara "kypert". 

Istället för att använda mig av bindningen för att skapa ett mönster i tyget, som i fiskbenskypert, så kommer jag att använda mig av färg. Ett klassiskt exempel på en textil som vävs i 2/2-kypert och som använder färg på det här sättet är skotsk tartan. Det här kallar vi ofta bara "skotskrutigt" på svenska, och det är ett alldeles enormt ämne som man skulle kunna skriva en hel avhandling om. Vill man veta mer om just tartan så rekommenerar jag att man går till the Scottish Register of Tartans där man kan läsa mer och också se en mängd olika mönster. 

Jag har tidigare vävt just ett sånt här tyg, som jag planerar att kunna sälja som metervara så småningom. Att producera metervara på en handvävstol är en ganska långsam process, som också ofta återspeglas i priset på tyget. Dock går det att producera en helt annan kvalitet än den man hittar i de flesta tygbutiker, och som handvävare kan jag ju inte annat än säga att det är värt varenda krona. Dessutom stöttar man ju en hantverkares verksamhet genom att handla såna tyger, vilket ju är ett argument i sig.

Läs hela inlägget »